Jag står i hallen. Skorna har åkt på. Och jackan. Väskan hänger där över axeln.
Ska jag verkligen?

In i det sista har jag velat. Träna eller inte träna. Träna eller inte träna.
Jag har inga skäl för att inte träna. Eller jo de regnar ju i och för sig. Det har varit mycket. Är jag inte lite trött? Alla löjliga anledningar radas upp i skallen på en millisekund. Alla dom anledningarna som inte ens skulle funka mot en tjatig skolfröken i mellanstadiet.
Men asså, jag vill ju inte.

Hur går egentligen resonemangen när man hamnar i en sån situation? Vilka är argumenten som radas upp och betas av i skallen? Var i ligger motivationen?

Jag vill inte, känner inte för det. Punkt. Men ändå jag ser mig själv grabba efter nycklarna, stänga och låsa dörren och gå. Bara gå

Vad är det egentligen som motiverar en? I mina år på universitetet dyker begreppet motivation upp lite då och då. Man snackar om motivationsfaktorer, teorier som kan förklara inre och yttre motivation. Man snackar behovstrappor, om målstyrning inom modern management.. blablabla

Fuck that shit. Vad det i slutändan handlar om är nått helt annat. Nått som inte kan beskrivas med teorier och modeller i den här riktiga världen.

Motivation kan vara att göra som alla andra gör, för att passa in. Att gå till gymmet bara för att man har ett gymkort. Som att gymkortet skulle bry sig. Eller att träna bara för man lovade polaren. Eller laget. Motivation kan lika gärna vara att känna sig usel ful och småfet om vi inte rör på oss. Eller rädslan för att bli stämplad som den med dålig karraktär. Som ett överhängande hot. Eller med ett mål i skallen. Kanske en snedvriden målbild. Kanske bara för att gå i mål. Motivation kan vara alla måsten vi lastar på oss själva. Att måla in sig själv i ett hörn. Frivilligt eller ofrivilligt. Motivation kan också vara berömmet. Antalet likes efter en statusuppdatering om löprundan. Eller ett skapande eller underhållande av självbilden. Hur vi vill uppfatta oss själva eller uppfattas av andra.

Så att tramsa om att vi gör allting efter egen fri vilja, kan ju inte stämma.
Var i ligger det vi själva vill? Var finns den genuina glädjen i att bestämma över sig själv?

Kanske är det bara magkänslan som kan tala om ifall vi ska pallra oss till gymmet just idag eller inte. Kanske är det magkänslan som kan ge oss en indikation på vad vi egentligen innerst inne vill. Och varför vi vill det. Eller så är alla dom där yttre krafterna alldeles för starka, så den fria viljan spolas bort ibland allt brus.

Jag gick i alla fall och tränade.
Det blev mycket flås, mycket fys, många sparkar, nått som liknade idioten och kanske det viktigaste - en hälsning på Alex Gustafsson. Min tid var i alla fall inte förgäves.

Men varför gjorde jag det? Det kan ni få analysera själva